Barnen som offras: Ideologi framför trygghet

Forskningsetik i fritt fall

Barn blir allt oftare en del av ideologiska agendor. Jag har skrivit om detta många gånger förr och det eskalerar i allt snabbare takt. Frågor kring könsidentitet och behandlingar för unga har på senare år blivit både politiskt laddade och kontroversiella. När vissa grupper driver på för att normalisera hormonbehandlingar och kirurgiska ingrepp för barn, så märker vi en riktigt oroande trend: forskningsresultat som inte stödjer denna agenda undanhålls istället för att redovisas öppet.

Den senaste skandalen som har väckt reaktioner världen över handlar om Dr. Johanna Olson-Kennedy, en av USA:s främsta förespråkare för könsbekräftande vård för unga. År 2015 inledde hon och hennes team en studie, finansierad med över 10 miljoner dollar av amerikanska skattebetalare, för att undersöka om pubertetsblockerare kunde förbättra den psykiska hälsan hos unga med könsdysfori. Men när resultaten visade att barnen inte mådde bättre – och i vissa fall till och med sämre – så valde hon att undanhålla dessa resultat, med hänvisning till att de skulle kunna “missbrukas” av kritiker.

Ett etiskt haveri: Mörkläggning av forskning

Att Olson-Kennedy har valt att undanhålla resultaten från en av USA:s största studier på pubertetsblockerare för barn väcker allvarliga frågor om forskningsetik. Studien startades med ett tydligt syfte: att visa att pubertetsblockerare kunde förbättra den mentala hälsan för barn med könsdysfori. Totalt 95 barn, med en genomsnittsålder på 11 år, fick läkemedlen under två år. Blockerarna stoppar utvecklingen av kroppsliga kännetecken så som bröst och djupare röst, något som ofta anses nödvändigt för att minska barnens känsla av att vara “född i fel kropp.”

Efter två år av behandling visade studien inga tecken på förbättrad psykisk hälsa hos barnen. Olson-Kennedy hävdade att detta berodde på att barnen redan mådde "bra" både före och efter behandlingen, men det visade sig snabbt att detta inte stämde. En fjärdedel av barnen hade redan innan studien visat tecken på allvarlig psykisk ohälsa, inklusive depression och självmordstankar, och pubertetsblockerarna hade inte förbättrat deras tillstånd, till och med gjort det värre i många fall.

"Jag vill inte att vår forskning ska användas som ett vapen."
— Johanna Olson-Kennedy, New York Times

Att dölja dessa resultat är ett svek, både mot vetenskapen och mot de barn som förlitar sig på att vården har deras bästa i åtanke. Resultaten visar tydligt att behandlingarna inte förbättrade barnens psykiska hälsa – vilket gör det än mer oroande att Olson-Kennedy försöker förhindra publiceringen. Om pubertetsblockerare verkligen förbättrade barns hälsa, varför skulle dessa resultat behöva döljas?

Samtidigt som vissa läkare får dölja betydelsefull forskning, så avvisas och ignoreras resultat som riktiga forskare kämpar för att sprida. Ett skrämmande exempel är Sallie Baxendales forskning, som hindrats från publicering: