Barnet som råvara - Att erövra framtiden

Om den tysta nedmonteringen av familjen, omdefinieringen av föräldraskap – och det ideologiska projektet att forma framtidens människa

Jul 17, 2025

Det moderna samhället prisar utveckling, men blundar för vad som samtidigt demonteras: familjen, barnet, människans djupaste relationer. Sällan har vi levt i en tid med så många möjligheter att leva, arbeta och bo – åtminstone på ytan. Men under den ytan så pågår en tyst och genomgripande omvandling av våra mest grundläggande värderingar: vår syn på barnet, familjen och vad det innebär att vara människa.

Denna essä utforskar hur osynliga krafter, genom gradvisa förändringar i idéer, språk och strukturer, steg för steg monterar ner skyddet runt barnet och kärnfamiljen. Den granskar hur grundbegrepp som kärlek, frihet, trygghet och självständighet omtolkas och används som vapen för att förändra människan i grunden – inte med våld, utan genom idéernas långsamma nedbrytning.

Barnet som mål: Den tysta kampen om framtiden

Ingen agenda börjar med barnet, men barnet är målet. Den som vill påverka och styra om samhället från grunden, attackerar sällan det mest oskyldiga direkt – det vore alldeles för uppenbart. För att komma till plats där samhället och en ny generation kan formas, så krävs en strategi som är djupare och mer osynlig. Det krävs en strategi som arbetar i bakgrunden, genom underliggande tankemönster och sociala ordningar. Barnet är alltså inte startpunkten, utan slutmålet. Det är så subtilt att de flesta inte ser det.

Modern, fadern och familjen är de första murarna, de viktigaste försvarslinjerna, som står mellan det lilla barnet och en ofta hård, mörk och komplex värld. Dessa skydd måste först monteras ner, obemärkt. Därför sker det inte med våld, utan genom gradvisa, små övergångar. Det som en gång var så självklart och grundläggande blir nu ifrågasatt och osäkert. Frågor som förr var otänkbara blir nu centrala i diskussionen. Moderns roll omdefinieras sakta men säkert genom att ifrågasätta sådant som tidigare har ansetts oföränderligt:

- Kan man välja att inte föda vaginalt?
- Kan man välja att slippa föda, utan beställa surrogat?
- Måste man amma om man inte själv tycker om det?
- Borde inte bebisen sova ensam för att det ska vara bekvämt för föräldrarna?
- Hur tidigt kan man lämna över bebisen till dagis?
- Hur får man barnet att anpassa sig helt till föräldrarnas livsstil?
- Kan man välja bort föräldraledighet för att prioritera karriären, även om barnet är mycket litet?
- Kan man senarelägga abort?

Dessa frågor och tankar visar att ett skifte har skett, personlig bekvämlighet har ställts över urgamla, biologiska processer och barnets primära behov av närhet.

Det handlar om att omdefiniera vad en mamma, en pappa och en familj ska vara. Det som en gång var självklarheter – moderskroppen som barnets första trygga plats, fadersrollen som stabil pelare, familjen som en ointaglig borg av tillhörighet – har istället blivit det mest osäkra och ifrågasatta. Ett djupt rotat, biologiskt kontrakt med livet avvecklas därmed sakta, allt i frihetens namn.

Denna "frihet" visar sig, vid närmare granskning, vara allt annat än befriande. Det är en valfrihet som, istället för att ge äkta kontroll över sitt eget liv, leder till isolering och brist på meningsfulla band. Samtidigt förvandlas tryggheten, som en gång fanns i familjeband och en rot i samhället, till en förklädd form av lydnad – en anpassning till ett system som lovar säkerhet i utbyte mot ens inre integritet. Ett tydligt exempel är hur föräldrar lär sig att det mest ansvarsfulla som de kan göra är att följa barnavårdscentralens instruktioner till punkt och pricka – inte för att de själva tror på varje steg, utan för att det upplevs som tryggast att följa systemets standard, oavsett barnets behov och signaler. Tryggheten ligger då inte längre i relationen till barnet eller i den egna inre kompassen, utan i lojaliteten till en yttre auktoritet.

Vi ställer oss frågan: "Har något gått sönder i vårt samhälle?" Den frågan är dock för enkel. Frågan bör snarare vara: Hur djupt har detta ideologiska gift tillåtits tränga in i människan – i hennes innersta väsen och kollektiva medvetande? Hur djupt har upplösningen av vår existens satt sina spår? Och hur lång tid skulle det ta att vända? Den moderna människan omdefinieras från en unik, tänkande individ till en formbar del i ett alltmer kontrollerande system.

Barnet: Ett formbart material för framtiden

Att kontrollera och omprogrammera en vuxen individ är en nästan omöjlig uppgift. Den vuxne är oförutsägbar, ofta motsträvig, full av minnen och erfarenheter som ifrågasätter systemets kontrollmekanismer. Den vuxne har en inneboende motståndskraft, ett ego format av livets utmaningar och en djup rot i det förflutna som skyddar mot att bli helt omformad och påverkad. En vuxen person har en sista, inre självständighet, ofta mer motsträvig ju äldre hon är.

Ett barn, särskilt ett som har berövats sina naturliga skydd och sociala band, är något helt annat – både vilset och hungrande efter bekräftelse. Det är djupt formbart, nästan gränslöst beroende av omgivningens gensvar och vägledning. Hon är därför oerhört mottagligt för all yttre påverkan. Om man förstår hur makt fungerar, så inser man att det lilla barnet är en tom målarduk, på vilken morgondagens samhälle formas. Barnet ses därför inte som en unik individ med egna behov och ett inre värde. Istället betraktas hon som ett råmaterial: ett opersonligt ämne, en odefinierad massa som kan formas och programmeras enligt systemets krav för den framtid som önskas.

Se hur barnets liv fungerar från allra första början: förlossningar styrs med medicinska standardprocesser, oavsett moderns önskemål eller erfarenheter. Barnen följer samma standardvaccinationsprogram oavsett hälsostatus. De ska följa linjer och kurvor på BVC, uppfostras enligt standarder, anpassas till dagis och sedan tränas vidare i skolsystemet till ett fungerande kugghjul. Ingenting i deras barndom tycks se dem som unika individer med egna mönster, välmående, önskningar eller personliga talanger. Det är en skrämmande bild: Livet kan bli ett medel för social ingenjörskonst, där mänsklig existens förlorar sitt egenvärde och förvandlas till ett blott redskap. Denna syn på barnet som formbart material är första steget mot en civilisation som riskerar att förstöra sin egen framtid.

Modern: En urholkning av den ursprungliga kraften

Moderskapet, i sin ursprungliga, uråldriga och djupt biologiska form, är inte en akademisk teori, som dagens diskurs vill få det att framstå. Det är en intuitiv koppling som går bortom ord, en kroppslig visdom som inte kan förklaras, men som reagerar med en uråldrig klokhet långt innan tanken hinner formulera sig.

Denna första anknytning är också barnets första och viktigaste skydd. Det är dess allra första barriär mot en värld som, i sin komplexitet och ofta brutala likgiltighet, inte alltid vet vad barnet egentligen behöver. Moderns instinkt är den mest pålitliga vägledningen och tryggheten i barnets tidiga, kaotiska liv, det är en biologisk kompass som pekar mot överlevnad och blomstring.

För att kringgå detta djupt rotade skydd så måste mammans och barnets grundläggande relation rubbas. Det sker inte genom förbud eller tvång, utan genom en gradvis förändring av värderingar, en omdefiniering av roller och identiteter. Idéer som på ytan verkar stärka kvinnans frigörelse och självständighet används istället för att bryta den djupa, instinktiva koppling som är själva grunden för moderns och barnets relation. De förminskar inte bara en familjeroll, utan förnekar den kroppsliga visdom och fullständiga närvaro som definierar deras första, livsviktiga band.

Budskapen är många, men alla har samma mål:

"Du måste vara fri, ditt eget självförverkligande är viktigare än allt annat; det är en moralisk skyldighet att nå din fulla potential bortom begränsande biologiska roller."
"Din ständiga närvaro är inte nödvändig; experter, institutioner eller en kollektiv uppfostran kan ersätta den med en mer 'rationell' och 'effektiv' omsorg."
"Någon annan – systemet, staten, den senaste pedagogiska teorin – vet bättre vad ditt barn behöver än dina föråldrade instinkter."
Och kanske det mest skadliga: "Din kropp ljuger för dig, dina instinkter är irrationella, din oro för separationsångest är ett tecken på din egen obildade och omoderna natur, rester av ett gammalt förtryck."

Modern lär sig, genom en ständigt närvarande kulturell påverkan – en allmän norm – att den starkaste formen av existens som hon kan sträva efter är att vara självständig och oberoende av djupa relationella band. Hon lär sig att det modigaste som hon kan göra är att distansera sig, att lämna över ansvaret till opersonliga strukturer, att se sin biologiska förmåga som en börda snarare än en källa till styrka och mening. Hon får också lära sig att hennes djupt rotade roll som barnets primära väktare är valbar, tillfällig och en affärstransaktion på en marknad av hennes olika identiteter. Det som en gång var en livgivande port till världen för barnet förvandlas till en genomsläpplig väg in för systemets agenda.

Moderskapets försvagning är kanske den mest tragiska konsekvensen av denna stillsamma nedmontering. Det leder inte bara till att barnet blir rotlöst, utan också till att mamman fjärmas från sin egen medfödda visdom – en kraft som är livsviktig för hela samhällets välmående.

Fadern: Den sista försvarslinjen

Fadersrollen är ingen enkel eller statisk konstruktion. Till skillnad från moderskapet, som ofta är rotat i det biologiska och primala, så är fadersrollen historiskt betingad och kulturellt formad. Den är ofta utsatt för förvrängningar och förenklingar i den moderna debatten. Dock så representerar fadern struktur, gräns och orientering i sin mest avgörande och djupgående betydelse.

Han är en gränssättande närvaro – en symbol för ordning i kaos, en hållning som tydligt skiljer det tillåtna från det otillåtna. Fadern bär ett djupt förankrat ansvar och står där som den som säger: ”Hit, men inte längre.” Han är en nödvändig mur mot alla former av övergrepp och en vägvisare i den yttre världen. Han representerar gränsen – den yttersta linjen mellan barnet och det obegränsade, ostrukturerade kaoset. Det är han som skänker riktning och form åt barnets resa ut i samhället. Detta är en av faderskapets mest grundläggande funktioner.

För den som vill forma barnet obehindrat och programmera dess framtid utan motstånd, utgör fadersrollen ett oundvikligt hinder. Inte för att mannen är felfri, utan för att han – i sin roll som far – representerar ett sista, potentiellt avgörande ”nej” till systemets totala intrång. Han är den som kan ifrågasätta den kollektiva normen och försvara den individuella suveräniteten mot yttre påverkan.

Det är därför ingen slump, utan fullt logiskt, att den manliga gestaltens status och auktoritet har förskjutits, förvrängts, dekonstruerats och underminerats. För att lyckas med detta krävdes en omvärdering av grundläggande värden – där styrka och gränssättning omtolkades som problematiska. Det här bröt ner faderns skydd. Detta skydd kallas i modern tid för toxisk maskulinitet.

Han har systematiskt ifrågasatts, marginaliserats och misstänkliggjorts – hans auktoritet har förväxlats med maktbegär och förtryck, och hans potentiella frånvaro har paradoxalt nog hyllats i jämställdhetens namn. Samtidigt har han, som en kritisk del av strategin, erbjudits en kultur av passivitet och konsumtion. Mannen förförs av distraktioner: konstant underhållning, en ström av dopaminstimulans, en utbredd och lättillgänglig porrkonsumtion, en digitaliserad verklighet som ger honom total flykt från ansvar och närvaro.

Detta har skapat en typ av man som har förlorat sin roll som beskyddare – en som inte längre vet vad det innebär att vara far, varken i relation till sitt barn, till kvinnan eller till sig själv. Han står inte längre upp, agerar inte längre som en gränssättare i samhället – och skyddar därför inte längre. Han har blivit en vilsen man. Denna process, där den manliga rollen och faderskapet försvagas, lämnar ett tomrum och otrygghet hos kvinnor och barn. Det gör barnet än mer sårbart för yttre inflytande – formbart för normer som inte växer fram ur nära relationer, utan dikteras uppifrån. Samtidigt pressas kvinnan att bli mer manlig: kontrollerande, rationell, hård, misstänksam. Hon förväntas bära både det emotionella ansvaret och den gränssättande strukturen, vilket skapar obalans – i henne, i barnet och i relationen.

Faderskapets kollaps är alltså inte bara en social följd, utan en symbol för en existentiell förlust av riktning.

Familjen: Det sista hindret för total kontroll

En intakt familj är som en organisk, levande kropp med flera hjärtan. Den är en plats där fadern instinktivt förstår sitt ansvar som väktare och vägledare. Modern känner sin djupt rotade grund som primär källa till näring och trygghet. Där får barnet vara just barn, med sitt eget tempo och sin oförklarliga livskraft. Familjen är den första skolan i livet – en gemenskap där lojalitet, identitet och grundläggande värderingar formas, långt innan omvärldens krav gör sig hörda.

Familjen är det sociala system som mest effektivt hindrar yttre kontroll och totalitärt intrång. När barnet växer upp i kärlek, trygghet och tydliga ramar, så blir det nästintill omöjligt för yttre makter att tränga sig in. Barnet, skyddat av familjens gränser, växer upp innanför en stark mur mot statlig och ideologisk inblandning.

För att kunna omforma samhället och framtida generationer så måste denna arkitektur av intimitet och självständighet systematiskt upplösas. Det sker inte genom tvång här heller, som man kanske skulle tro, trots att statliga ingripanden i familjer faktiskt ökar. Istället bryts familjestrukturen ner av moderna idéer som präglar samhällsdebatten. Denna debatt förminskar familjens betydelse genom tankar som:
- "Kärlek ska vara individuell och gränslös, inte bunden till gamla familjekonstellationer."
- "Barn klarar sig bättre utan lojaliteter till blod och släkt; de är fria medborgare, fritt svävande delar i den sociala rymden."
- "Familjen är en föråldrad institution, en rest från en tid som passerat, ett hinder för den självständiga individens totala autonomi."
- Kanske det mest perfida av alla budskap: "Det är starkare att gå ensam, att inte vara beroende av andra, än att bära någon annans börda eller vara en del av något som tynger dig."

När dessa idéer väl har integrerats och blivit en del av den allmänna medvetenheten, när de accepteras som sanningar, då krävs det inte mycket för att all mänsklig samhörighet och skydd ska rämna.

Abort: En civilisations förlorade kompass

Det kanske mest smärtsamma kapitlet i denna dekonstruktion rör abort. Frågan är i grunden inte politisk – utan existentiell. Den rör något så djupt att ärligt språk sällan får plats i den polariserade debatten. Själva mysteriet kring hur liv uppstår lämnas därhän; istället kretsar samtalet uteslutande kring om vi avslutar ett liv – eller ett icke-liv.

Att kalla rätten att avsluta en graviditet för frihet, för kvinnans absoluta rätt till sin kroppsliga autonomi, är i vår tid en närmast kulturell självklarhet. En princip som sällan får ifrågasättas. Friheten borde – i ett hälsosamt samhälle – handla om rätten att välja att bli gravid, inte rätten att avsluta ett liv sommman redan har skapat.

Vad händer på djupet när friheten att välja blir så självklar att den förändrar språket självt? När modern inte längre ser barnet i sin kropp som ett barn – utan som en ”cellklump”? När orden om abort slutar spegla livets rörelse, och i stället rycker kvinnan ur en helig process där två själar formas i en kropp? Då förskjuts förståelsen. Kvinnan leds att tro att valet bara gäller ett ögonblick – inte det liv som redan har börjat. Hon har dessutom internaliserat och lärt sig att kalla detta val för frihet, ansvar och frigörelse. Detta visar hur djupt förruttnelsen har nått in i vår kärna, i vårt samhälle.

En civilisation som kräver eller till och med hyllar detta av sina kvinnor, har obestridligen förlorat sin etiska kompass och en del av sin själ.

Sexualisering: När barndomens gränser raderas

När barnets ursprungliga skyddssystem smulas sönder – när moderns intuitiva röst tystas av "expertutlåtanden" och kulturella påbud, när fadern drar sig undan från sin roll som familjens väktare, och när familjens arkitektur löses upp – då träder nästa, och kanske mest förödande, fas in. Barnet är då inte längre skyddat av sin egen inre integritet eller en trygg yttre ram. Hon är fullt tillgänglig för ideologier. Denna tillgänglighet visar sig inte enbart som teoretisk indoktrinering, utan framför allt som en invasion av barnets fysiska och emotionella kropp.

I denna process blir barnet könslöst redan innan det hunnit utforska och förstå sin inneboende identitet som pojke eller flicka. Dess biologiska och psykologiska utveckling ignoreras – eller tolkas om – för att passa ett förutbestämt narrativ om flytande identitet. Det är en radikal omskrivning av den biologiska verkligheten.

Innan barnet har hunnit förstå skillnaden mellan närhet och intrång, så förväntas hon ta ställning till identitet, begär och samtycke – begrepp som hon knappt kan uttala. Genom en ständig ström av information, skolundervisning och sociala påtryckningar bjuds barnet in att ifrågasätta sin mest grundläggande identitet – sin egen existens som en sammanhållen individ – innan det ens har hunnit rota sig i en stabil självbild. Det ställs inför vuxenvärldens komplexa frågor om kön, sexualitet och identitet långt innan det har den kognitiva eller emotionella mognaden att hantera dem. Vad händer med ett barn som knappt har hunnit förstå sin egen kropp, men redan förväntas ta ställning till könsidentitet, samtycke och sexualitet? När vuxna inte längre skyddar – utan "utbildar" i självbilder som inte är barnets egna? Detta är inte upplysning. Det är invasion. Det är en form av kognitiv obalans påtvingad våra mest sårbara – och många föräldrar inte bara accepterar det, de applåderar det.

Allt detta sker, som så ofta, under till synes ädla och ideologiska slagord om inkludering, trygghet och rättvisa. Men det verkligt oroande ligger inte i orden – utan i den underliggande intentionen: att omforma vår utveckling som individer, och omdefiniera vad det innebär att vara fullt ut mänsklig. Den oprogrammerade människan skrämmer systemet – just för att hon är oförutsägbar, obekväm och svår att kontrollera. Systemet kräver förutsägbarhet, lydnad och anpassningsvilja. Genom att ta kontroll över den tidiga formningsprocessen så skapas en befolkning som är lättare att styra – som inte ifrågasätter rådande normer, och som söker trygghet i kollektivet snarare än i sin inre kompass eller i de traditionella banden.

Ett barn som inte vet vad det är i sin kärna, var han hör hemma i det större sammanhanget av familj och arv, eller vem som han kan lita på – ett sådant barn är inte längre ett väsen som behöver erövras. Det står redan vidöppet, en tom duk, redo att fyllas med de narrativ och den programmering som det yttre systemet dikterar. Denna gränsupplösning skapar en existentiell osäkerhet. Det är ett medvetet skapande av rotlöshet, för att kunna implementera en ny sorts "rot," en som inte växer organiskt ur marken utan planteras av ett externt intresse.

Den rotlösa generationen: Systemets idealbarn

Ur denna process av nedmontering och förvrängning av det naturliga så växer något nytt fram. Det är mer än en social förändring; det är en djupgående omvandling av människan. Resultatet är en befolkning som har förlorat förståelsen för sitt ursprung – och därmed all förankring i det förflutna.

Denna nya generation ser sin kropp som enbart formbar – ett objekt för ständig självkonstruktion och yttre ingenjörskonst – snarare än som ett heligt tempel eller en naturlig gåva med inneboende gränser och visdom. Den betraktar sin historia, sitt arv och sin släkt som något skamligt: en börda att distansera sig från, belastad av orättvisor och föråldrade normer. Detta är en form av kollektiv glömska – en aktiv utradering av det förflutna för att möjliggöra en total omvandling av framtiden. Familjen uppfattas som valfri – en tillfällig konstellation som kan omförhandlas eller upplösas – reducerad till en funktionell enhet, utan djup eller helighet.

Den omformade generationen söker sin trygghet och identitet i system, algoritmer, statliga insatser och kollektiva normer, snarare än i de djupa, organiska relationer som definierar verklig mänsklig samvaro. Tragiskt nog har den förlorat förmågan att skilja mellan genuin omsorg – kärlek och respekt för individen – och subtil, men effektiv, kontroll, driven av en agenda att homogenisera och styra. Detta är inte längre passiv ignorans, utan en aktiv acceptans av systemets artificiella närhet.

En direkt konsekvens av denna programmering är att generationen sätter trygghet framför sanning – och därmed offrar sin inre frihet. Den söker riktlinjer från en yttre auktoritet, men förlorar samtidigt förmågan att ställa den mer fundamentala och farliga frågan: "Vad är sant?"

Genom en livslång indoktrinering har den nya generationen lärt sig att lojalitet mot strukturen är det bästa skyddet mot det fruktade kaoset. Men detta förnekande av det individuella ansvaret, den kritiska tanken och den suveräna viljan är ingen slump. Rotlösheten är resultatet av ett program – ett program som inte bygger på brutal kontroll, utan på en subtil, nästan osynlig själslig omprogrammering. En ny sorts människa formas.

Frön till motstånd

Tänk på den kommersiella programmeringen som oupphörligt riktar sig mot barn och förvandlar dem till ivriga konsumenter från tidig ålder. Tänk också på skolsystemet, den pedagogiska programmeringen som, trots att den är utformad för lärande, systematiskt kuvar det fria tänkandet och kväver all individuell nyfikenhet. Detta system är i grunden konstruerat för att fostra elever att följa standarder, linjer och kurvor. Dessa otaliga påverkansmaskiner sliter på barnets inneboende väsen och styr dess utveckling mot intressen som dikteras utifrån.

Trots dessa krafter så uppstår frön till motstånd och alternativa vägar. Dessa motrörelser är inte alltid storslagna, organiserade insatser, utan ofta tysta handlingar av trots och medvetet skapande. Allt fler familjer prioriterar nu närvaro och anknytning framför konstant digital stimulans. Gemenskaper skapas som vårdar djupa band genom delade traditioner och kollektivt ansvar. Föräldrar återtar intuitivt sina roller och skapar en känsla av tillhörighet och inre styrka hos sina barn, genom att välja äkta engagemang framför passiv konsumtion. Runt om i världen undersöker mammor och pappor nu vaccinernas innehåll. En global medvetenhet sprids där föräldrar hittar sätt att ha en närvarande hemmamamma under barnens tidiga år, istället för att låta främlingar uppfostra dem. Föräldrar gör sin egen efterforskning inom allt från kost till barnpsykologi.

Dessa framväxande former av subkulturellt motstånd och alternativa förhållningssätt erbjuder livsviktiga lärdomar. De visar att den mänskliga anden, med sin naturliga längtan efter äkta anknytning och självbestämmande, i slutändan kommer att segra.

Vägen tillbaka: Återta det mänskliga

Denna text är inte tänkt att vara nostalgisk, dränkt i en sentimental längtan tillbaka till en idealiserad guldålder. Den ska inte argumentera för en okritisk återgång till det förflutna - det vore att missa den djupare meningen och historien har också sina fläckar. Denna text vill i sin enkelhet påminna om att det fanns en tid, eller åtminstone en princip, då rörelser i världen inte hade en instrumentell syn på människan – utan en varm närvaro, en intuitiv förståelse för livets helighet.

Trots den mörka analysen så finns ändå en inneboende optimism här, en tro på mänsklighetens motståndskraft. Det går att bygga igen men inte i grandios skala med omfattande statliga program eller storslagna politiska planer, som brukar falla tillbaka i samma systematiska logik som vi kritiserar. Den riktiga återuppbyggnaden måste börja i det lilla, i privata, envisa rum:

En kvinna återvänder till sin kropp som ett tryggt hem, en källa till djup visdom. Hon återupptäcker sin modersinstinkt som en kraft att lita på, en uråldrig visdom som bor i henne, inte som ett slagfält för ideologiska påverkansmaskiner.

En man står stadigt, trots alla försök att beröva honom hans roll och marginalisera hans funktion. Han står inte för att han tvingas, utan för att han i sitt djupaste väsen vill och vet varför. Han återtar sin roll som strukturellt skydd, som gränssättare och vägledare, ledd av en inre kompass snarare än yttre förväntningar. Han återerövrar sin manliga princip som ordningsskapande kraft.

Barnet får vila i trygghet och lugn som inte kräver omedelbar prestation eller yttre definition. Hon får vara just barn, i sin fulla, oförklarliga och heliga existens.

Familjen bär återigen ett språk som inte låter sig mätas, trots alla sina utmaningar och sårbarheter. De har ett språk som inte kan förminskas till statistik, utan som omedelbart känns igen i varje blick, i varje gest, i varje tyst förståelse som säger: " Jag står här. Du är skyddad." Detta är inte bara en social enhet, utan en personlig tillflyktsort.

I dessa små, intima återknytningspunkter, i den personliga och relationella motståndsrörelsen, så kan en civilisations verkliga återuppbyggnad börja. Det är en process som inte söker kontroll, utan bejakar livets komplexitet och mysterium. Detta är en inbjudan att minnas vad det innebär att vara människa, och att agera därefter i mötet med den nya generationen – att återta vår mänsklighet inför en värld som hotar att beröva oss den.

Det börjar i oss.