Myten om barns skydd
Vår påstådda omsorg om barn är en illusion som inte matchar verkligheten. Sverige kritiseras utifrån. Med all rätt.
Barn behandlas på ett helt annat sätt än vuxna. Vi tillåter saker mot barn som vi aldrig skulle acceptera mot någon annan sårbar människa.
Vi älskar att säga att barnen är vår framtid. Vi kommenterar det under inlägg om barnmisshandel på sociala medier. Politiker upprepar det som ett mantra. Reklamer använder det för att charma föräldrar. I högtidstal så lyfts barnen fram som det viktigaste vi har i något skitnödigt svammel.
Men när vi skalar bort de vackra och förväntade orden och tittar på vad vi faktiskt gör blir det plågsamt tydligt: barnen är i praktiken de mest oskyddade individerna i vårt samhälle.
Välkommen till en illusion som kommer att göra ont att skala bort.
Men vi måste.
Barn har ingen röst.
Barn kan inte organisera sig. De kan inte rösta, inte anmäla någon, inte fly eller säga nej. De är helt beroende av vuxna. Precis därför borde barn ha det absolut starkaste skyddet i samhället. Och vi tror att de har det, men det är en bekväm lögn.
Barnen offras först och hårdast - för tradition, ideologi, bekvämlighet och pengar.
På en arbetsplats skulle facket och Arbetsmiljöverket omedelbart ingripa om en anställd var obekväm, inte trivdes eller tvingades sitta i en icke-ergonomisk stol utan fotpall och ryggstöd. Men vi tvingar barn att sitta stilla sex timmar om dagen i en miljö som ofta går emot deras natur, utan att någon ens höjer ett ögonbryn. De har “rätt till utbildning“ kallar man det, där man använder vackra ord för att beskriva tvång på en institution.
Ett svek mot barns kroppar
På det mest grundläggande planet – barns kroppar – så ser vi dubbelmoralen tydligast. I Sverige är icke-medicinsk omskärelse av friska pojkar fortfarande laglig. Det är ett irreversibelt ingrepp utan barnets samtycke. Om jag hade tagit min man till en klinik för att tvinga honom att omskära sig så skulle jag få fängelse för grov misshandel. Ändå så accepteras det mot spädbarn med motiveringen ”tradition” eller “hygien“.
Samma sak gäller medicinering. Antipsykotiska läkemedel till barn har mer än fördubblats på 15 år (Läkemedelsverket). Psykofarmaka skrivs ut till barn vars hjärnor fortfarande formas, trots kända livslånga risker. Hormonstörande kemikalier i plast, kläder och mat får passera eftersom industrin tjänar pengar.
Rätten att existera – eller inte
Den yttersta formen av svek är abort. Vi försvarar kvinnans rätt till sin egen kropp, men barnets rätt till att existera försvinner helt i debatten. Vi talar om
”kvinnans val”, men förskjuter systematiskt tidslinjen – som om valet först uppstår efter att graviditeten redan är ett faktum, inte innan själva sexakten. På så sätt tar vi samtidigt bort värdet av ett startat mänskligt liv och infantiliserar kvinnan, som om hon inte skulle förstå att sex kan leda till graviditet.
Vi försvarar det givetvis genom att gömma oss bakom de cirka 1 procent av graviditeterna som uppstår till följd av våldtäkt eller incest, för att kunna fortsätta acceptera att döda ett skapat liv i de övriga 99 procenten.
Vi har accepterat att ett liv kan offras för vuxnas bekvämlighet. Skulle vi acceptera samma resonemang om en äldre eller funktionsnedsatt person som har blivit ”besvärlig” eller kräver extra resurser? Nej. Men mot det ofödda barnet blir det plötsligt fullt acceptabelt och kontinuerligt försvaras.
Skola, förskola och social ingenjörskonst
Vi tvingar in barn i ett skolsystem som behandlar dem som identiska kugghjul. Sitta stilla. Prestera. Passa in. Enligt Folkhälsomyndighetens Skolbarns hälsovanor så känner sig 78 % av 15-åriga flickor ganska eller mycket stressade av skolarbetet, det är en siffra som har ökat kontinuerligt sedan 2009.
Skulle du kräva samma sak av en anställd på din arbetsplats? Skulle Arbetsmiljöverket och facket acceptera att en medarbetare tvingas att sitta åtta timmar i en miljö som inte passar hennes behov, utan pauser, utan anpassning och utan möjlighet att säga ifrån eller tycka till? Nej, de skulle ingripa omedelbart och kräva ergonomisk utrustning, pauser och individuell anpassning.
Men vi förlorar - bokstavligt talat - våra barn i skolsystemet. Vi sörjer barn som inte längre orkade leva på grund av detta mörka system.
Och samtidigt så skriks det om hur det måste “socialiseras“. Till varje pris.
Förskolan säljs som ”utvecklande” men fungerar ofta som samhällets barnvakt så att föräldrarna kan arbeta och betala skatt. Barn rycks från sina föräldrar från späd ålder.
Och, som om det inte vore illa nog, så pressas ideologi in: könsidentitet, sexualitet och politiska projekt långt innan barnen är mogna. Barn blir verktyg för vuxnas agendor. Ingen arbetsgivare skulle tillåta att anställda tvingas delta i obligatoriska ideologiska utbildningar om komplexa identitetsfrågor utan deras fulla samtycke och mognad.
Tänk om det vore dina kollegor
Tänk om vi behandlade våra anställda som vi behandlar barn.
En medarbetare som inte presterar i den stela miljön får medicin istället för anpassad arbetsmiljö.
En kollega opereras i könsorganen utan att kunna säga nej.
En anställd med psykisk ohälsa tvingas att komma till jobbet utan möjlighet att sjukskriva sig eller ta ledigt.
Skulle Arbetsmiljöverket och facket acceptera det? Skulle du själv acceptera det?
Varför accepterar vi det då när det handlar om de mest sårbara?
Rättssystemets blindhet
När barn utsätts för misshandel eller sexuella övergrepp så ifrågasätts deras vittnesmål rutinmässigt. I vårdnadstvister prioriteras ofta vuxnas umgängesrätt framför barnets trygghet. Påföljderna är ofta mildare än om samma brott hade begåtts mot en vuxen. Barnkonventionen är lag – men Riksrevisionen konstaterar att statens insatser har ”höga ambitioner men otillräckligt genomförande”. FN kritiserar Sverige år efter år.
Samtidigt så är barnen en gigantisk marknad. Reklam riktas rakt mot dem. Skärmar, appar och spel designas för att skapa beroende. Deras data säljs. Pedofiler når dem via plattformar medan föräldrar pratar om ”egentid”. Vi skulle aldrig acceptera att någon behandlade en annan sårbar vuxen på samma utstuderade och systematiska sätt.
Sverige säger sig vara världens bästa land för barn, men ändå så har vi INTE ratificerat FN:s tredje tilläggsprotokoll. Det betyder att barn inte kan klaga direkt till FN när deras rättigheter kränks.
Det finns ingen oberoende klagomålsmekanism för barn i Sverige.
Sexualisering och den känslomässiga ensamheten
Barn växer upp känslomässigt ensamma. Föräldrar är stressade och skärmberoende. Algoritmer tar över rollen som uppfostrare. Resultatet: ökad ångest, depression och grooming. Barndomen sexualiseras steg för steg genom mode, musik och underhållning. Gränsen mellan barn och vuxna suddas ut.
Vi skulle aldrig acceptera att en arbetsplats eller en kollega sexualiserade eller exploaterade en anställd på samma sätt.
Hur sviker jag själv barnen?
Det är lätt att peka på systemen, men det är svårare att titta i spegeln.
Skulle jag acceptera att en kollega eller anställd behandlades så här och ändå tiga? Eller skulle jag omedelbart kontakta skyddsombudet?
Anmäler jag om jag misstänker misshandel i lägenheten bredvid – eller vänder jag bort blicken?
Tar jag ansvar när ett barn berättar något oroande – eller avfärdar jag det som ”tonårsdramatik” eller “barns vilda fantasier“?
Väljer jag skärmen framför närvaro med mina egna barn?
Står jag upp när jag ser orättvisor – även när det är obekvämt och en risk för mig själv?
Tar jag konflikter med skolor, vänner, nära och kära och myndigheter eller undviker jag det på grund av den sociala kostnaden?
Vi har byggt en tyst överenskommelse: ”Någon annan tar hand om det.”
Men denna någon annan finns inte. Det är du och jag som skapar samhället.
Ett samhälle utan framtid
Ett samhälle visar sitt verkliga ansikte i hur det behandlar sina minsta. Just nu visar vårt samhälle att barns skydd inte är heligt, det är förhandlingsbart.
När vi behandlar barn som förbrukningsvaror så skapar vi en generation som har lärt sig att deras kropp, röst och gränser inte räknas. Vad händer när de själva blir vuxna och ska leda samhället? En kultur där de minsta offras för bekvämlighet och ideologi föder inte starka, empatiska ledare, den föder människor som själva har lärt sig att offra det svagaste för det starkaste.
Vi håller på att äta upp vår egen framtid.
Verktyg
Jag vill inte bara peka på problemen. Jag skapar verktyg för att fler ska kunna vara med och göra skillnad.
Låt mig därför presentera min nya plattform som tar upp saker som många plattformar inte tillåter. Jag var trött på att bli censurerad när jag pratar om vaccin, skadliga agendor och obekväma sanningar, jag har blivit utkastad och till och med permanent blockerad på vissa plattformar för att ha delat fakta.
Så jag har nu byggt en egen kursplattform, en för den medvetna föräldern.
Unlearn Academy
Här finns inga algoritmer, inga notiser och inga snabbfixkurser – bara noga utvalda kurser från tänkare som vill få dig att tänka på riktigt. Kom ihåg att plattformen är ny! Jag har precis fått in 2 nya (stora) kreatörer som är riktigt bra på sina områden. Och de jobbar för fullt på sina kurser precis nu.
Kika in och se vad som finns hittills!
Var med i kampen för alternativ till skoltvång!
Donera gärna till plattformen Skolreform 2028 för att hjälpa oss att driva den!
